Energibrist, ätstörningar eller överträning
Text: Den hållbara idrottaren original handbok
Långvarig energibrist och/eller låg energitillgänglighet kommer påverka hälsa, välmående och prestation negativt, oavsett anledning till energibristen. I många fall beror låg energitillgänglighet på aptiten inte räcker till eller bristande kunskap om hur mycket energi som krävs för att fungera optimalt, både fysiskt och psykiskt. I andra fall kan det vara medvetet för att uppnå viktreduktion. Det kan även bero på psykisk ohälsa, framförallt en ätstörningsproblematik. I några fall beror energibristen på sjukdom som t.ex. celiaki, eller födoämnesallergi. Det är alltså möjligt att ha energibrist utan att ha en ätstörning och man kan ha en ätstörning utan att ha energibrist. Läs mer om ätstörningar längre ned på sidan.
Oavsett anledning till
energibristen kan och
bör den rättas till!
Relativ energibrist inom idrott
Relativ energibrist (Relative Energy Deficiency in Sports, REDs) är ett tillstånd inom idrotten som kännetecknas av långvarig låg energitillgänglighet, som medför negativa konsekvenser för hälsan, exempelvis benskörhet och hormonrubbningar. Det har också en negativ inverkan på prestation via exempelvis försämrad uthållighet, minskad muskelstyrka, ökad risk för överbelastningsskador och försämrad bedömningsförmåga.
”Vissa personer med ätstörning äter restriktivt och blir därför på sikt lågviktiga,
men de allra flesta med ätstörningsproblematik är normal- eller överviktiga”
Ätstörningar
Ätstörningar är ett samlingsbegrepp för flera olika allvarliga psykiatriska sjukdomar där ett problematiskt ätande är den centrala faktorn.
Gemensamt för samtliga ätstörningar är en upptagenhet kring mat och ätande, ett missnöje med den egna kroppen och i många fall en negativ självbild. Personer som är drabbade av ätstörning drar sig ofta undan socialt och kan bli alltmer nedstämda. Mat och ätande blir kopplat till jobbiga känslor som exempelvis ångest, skuld och skam. Vissa personer med ätstörning äter restriktivt och blir därför på sikt lågviktiga, men de allra flesta med ätstörningsproblematik är normal- eller överviktiga. Vissa pendlar mellan att äta restriktivt och att äta väldigt stora mängder mat, med en upplevelse av att inte kunna kontrollera sitt ätande och/eller sluta att äta. Vissa kompenserar också för sitt matintag på olika sätt; t.ex. genom träning och fysisk aktivitet. Träningen och den fysiska aktiviteten upplevs då som ett absolut måste och blir ofta tvångsmässig. Det går oftast inte att se på en person om hen är drabbad av en ätstörning. Det är därför inte helt enkelt att avgöra om man själv, eller någon i ens närhet, är drabbad. Det finns dock vissa kännetecken som det är bra att känna till (se del 3). Vill du lära dig mer om olika ätstörningarna så har Karolinska Institutet bra information, se nedan.
Överträningssyndrom
När vi belyser energibrist och ätstörningar vill vi också nämna överträningssyndrom, eftersom det i många fall förekommer samtidigt som energibrist och ätstörning.
Överträningssyndrom är ett tillstånd som orsakas av en längre tids överbelastning i kombination med bristande återhämtning. Överbelastning handlar först och främst om träning, men omfattar även annan påfrestning (exempelvis stressande livshändelser som dessutom försämrar förutsättningarna att återhämta sig). När kroppen utsätts för stress och bristande återhämtning under en längre tid ökar risken för en icke önskvärd och ihållande trötthet (både fysisk och mental) samt en försämrad prestationsförmåga. Andra tecken på negativ överträning är humörförändringar samt förändringar i sömnkvalitet, hjärtfrekvens och försämrad återhämtningsförmåga. Att återhämta sig till sin normala prestationsförmåga kan ta lång tid, ofta flera månader, när en person drabbats av överträningssyndrom. De negativa följderna av omfattande överträning för exempelvis prestation kan alltså orsakas av en kombination av negativ överträning och energibrist. Det är inte helt enkelt att veta om en person har energibrist, ätstörning eller om överträning är en del i problematiken. Detta behöver därför bedömas av läkare eller andra personer som har kunskap inom området (till exempel dietist/psykolog). Utifrån en ordentligt genomförd bedömning avgörs sedan vilken typ av insats som är mest lämplig för det aktuella fallet.
Referenser del 1-6
1. Ackerman KE, Holtzman B, Cooper KM, Flynn EF, Bruinvels G, Tenforde AS, et al. Low energy availability surrogates correlate with health and performance consequences of Relative Energy Deficiency in Sport. Br J Sports Med. 2019 May;53(10):628–633.
2. Melin AK, Heikura IA, Tenforde A, Mountjoy M. Energy availability in athletics: Health, performance and physique. Int J Sport Nutr Exerc Metab. 2019 Mar 1;29(2):152–164.
3. Mountjoy M, Sundgot-Borgen JK, Burke LM, Ackerman KE, Blauwet C, Constantini N, et al. IOC consensus statement on Relative Energy Deficiency in Sport (RED-S): 2018 update. Br J Sports Med. 2018 Jun;52(11):687–697.
4. Schaumberg K, Welch E, Breithaupt L, Hübel C, Baker JH, Munn-Chernoff MA, et al. The science behind the Academy for Eating Disorders’ nine truths about eating disorders. Eur Eat Disord Rev. 2017 Nov;25(6):432–450.
5. Stellingwerff T, Heikura IA, Meeusen R, Bermon S, Seiler S, Mountjoy ML, et al. Overtraining Syndrome (OTS) and Relative Energy Deficiency in Sports (RED-S): Shared pathways, symptoms and complexities. Sports Med. 2021 Nov;51(11):2251–2280.
