Ätstörningar

Text: Emma Forsén Mantilla & Klara Edlund

Ätstörningar är ett samlingsnamn för ett antal allvarliga psykiska sjukdomar som påverkar hur en person tänker om mat, ätande, kroppsvikt och figur. Gemensamt för de flesta ätstörningar är en stor upptagenhet av mat och ätande; att en person tänker mycket på mat, kanske undviker viss mat, vill ha kontroll på innehållet i maten, känner skam kring att äta, vill äta i ensamhet och är bestämd kring när och vad hen äter (1). De allra flesta upplever också ett starkt missnöje med den egna kroppen och en önskan om att förändra den (gå ner i vikt, minska kroppsfett, ändra sin figur). Varje individs upplevelse är unik, men många drabbade beskriver problematiken som ett fängelse; att man är ensam med sin kamp, att sådant som förut var njutbart skapar stor stress, konflikter, skam och skuld. Ätstörningar kan drabba vem som helst oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund och socioekonomisk klass och de syns oftast inte utanpå. Det är dock vanligare för flickor/kvinnor att drabbas än pojkar/män och den vanligaste åldern att insjukna är i de sena tonåren (2). Utöver det stora lidande som ätstörningar innebär, kan de leda till flera allvarliga psykiska och kroppsliga konsekvenser. Nedstämdhet, ångest, hjärtarytmi, benskörhet och menstruationsrubbningar (och därmed fertilitetspåverkan) är bara några av de allvarliga följder ätstörningar kan ha (3). Ätstörningar förknippas också med en hög dödlighet (4). I Sverige uppskattas det att ca 200 000 är drabbade av ätstörningar, men mörkertalet är stort då många inte söker vård (5). För mer information om de olika ätstörningsdiagnoserna se Ätstörningar - 1177.

Träning och fysisk aktivitet som symtom

Träning/fysisk aktivitet kan ingå som symtom vid flera ätstörningar: som ett sätt att gå ner i vikt, kontrollera kaloriintag/-utgifter, kompensera för hetsätning eller dämpa svåra känslor (1). Tvångsmässig träning kännetecknas ofta av att personen följer en oflexibel och strikt träningsrutin, att personen tränar trots sjukdom eller skada, att personen mår dåligt vid uteblivet träningspass, och kan tvinga sig själv att kompensera för det uteblivna passet genom minskat matintag eller ökad träningsmängd nästa pass (6). Personer med den här problematiken känner sig sällan nöjda med sin aktivitet utan har en känsla av att behöva göra mer och bättre, vilket ofta resulterar i allt striktare och mer orealistiska träningsmål över tid.

Träning/fysisk aktivitet som symtom

Gå ner i vikt.
Kompensera för hetsätning.
Dämpa känslorna.
Kontrollera kaloriintag/-utgifter.

Ätstörningar inom idrotten

Ätstörningar är vanligare inom idrotten, särskilt på de högre nivåerna och inom vissa sporter. Estetiska idrotter (som gymnastik), uthållighetsidrotter (som långdistanslöpning) och viktklassidrotter (som brottning) är exempel på idrotter där kroppsvikt och utseende betonas, vilket ökar risken för ätstörningar (7, 8). Ohälsosamma ät- och träningsbeteenden kan triggas av pressen att hålla en viss vikt eller av idrottsspecifika kroppsideal, i tron att en lägre vikt ger prestationsfördelar eller av att personen vill tävla i en viktklass som egentligen inte är naturlig. Kortsiktigt kan personen uppleva fördelar med en viktnedgång, men om en ätstörning utvecklas så kommer idrottsprestationen, den fysiska och psykiska hälsan påverkas negativt. Exempelvis kan risken för oro, nedstämdhet och skador öka (9, 10), medan energinivå, muskelstyrka, koncentrations- och koordinationsförmåga kan minska (11, 3, 12, 13). Att som idrottare försöka gå ner i vikt innebär alltid en risk; ohälsosamma kostmodeller och ”hälsotrender” riskerar att sätta i gång tanke- och beteendemässiga mönster som sen blir svåra att ta sig ur..

Konsekvenser av en ätstörning

Ökar

Infektionsrisk.
Skador.
Oro.
Nedstämdhet.

Minskar

Energinivå.
Muskelstyrka.
Explosivitet.
Koncentrations- och koordinationsförmåga.

Den svåra skiljelinjen: när är gränsen nådd?

Många ät- och träningsbeteenden inom elitidrott kan uppfattas som extrema och i vissa idrotter och sammanhang har ätstörda beteenden blivit närmast normaliserade. Detta kan innebära att det upplevs svårt att veta när mat- och kroppsrelaterade tankar och beteenden har utvecklats till en ätstörning. Det finns några avgörande saker att vara medveten om.

En första viktig del handlar om förändring i funktion (1):

Påverkar dina ät- och/eller träningsbeteenden dina sociala relationer, dina studier, din idrott eller ditt arbete negativt?
Hindrar dina ät- och/eller träningsbeteenden dig från att göra sådant som du tidigare har gjort och upplevt som viktigt (exempelvis fritidsaktiviteter)?

Om svaret är ja på någon av dessa frågor så låter det riskfyllt.

En andra viktig del handlar om förändring i ditt mående (1):

Påverkar dina ät- och/eller träningsbeteenden ditt allmänna mående negativt?
Känns vardagliga bestyr nästan oöverkomliga och oroar du dig mycket (tankar om kost och vikt som snurrar exempelvis vid sänggående)?
Är din sömn försämrad sedan du ändrade dina ät- och/eller träningsbeteenden?

Om svaret är ja på någon av dessa frågor så låter det som att dina ät- och/eller träningsbeteenden är ohälsosamma.

En tredje viktig del är möjlighet till flexibilitet (6):

Upplevs det som omöjligt att göra avsteg från ditt matschema trots att exempelvis din mamma fyller år?
Känner du stark oro av bara tanken på att ställa in/korta ner ett planerat träningspass?

Om svaret är ja på någon av frågorna så låter även detta riskfyllt.

Sammanfattningsvis handlar gränsen mycket om hur dina ät- och träningsbeteenden påverkar ditt mående, ditt fungerande, dina relationer och de beslut du tar. I forskning har man sett att idrottare ofta underrapporterar ätstörningssymtom när de ombeds svara på enkäter (14, 15). Det kan handla om rädsla för konsekvenser; att man tror att ens svar kan hindra uttagning till tävling eller stoppa en från att träna. Detta kan göra det svårt att bedöma och upptäcka ätproblematik inom idrotten. I grunden behövs en attitydförändring kring psykisk ohälsa i idrottsvärlden, där det ska vara lika självklart att prata om och söka hjälp för exempelvis en ätstörning som för en skadad axel. Som aktiv ska man inte behöva vara rädd för att ”stängas av” vid psykisk ohälsa, utan kunna förvänta sig individuella anpassningar som gör att man kan ta hand om sin psykiska hälsa och fortsätta vara en del av sitt idrottssammanhang.

Några vanliga tecken att vara uppmärksam på för ätstörningar

Hoppa över måltider.
Plötligt intresse för att äta “nyttigt”.
Utesluta kolhydrater och fett.

Varningstecken

Tidiga varningstecken på en ätstörning kan variera, här följer några vanliga tecken att vara uppmärksam på (för mer läsning: 16). Förändrade matvanor: Plötsligt eller nytt intresse för att äta "nyttigt", uteslutande av fett och kolhydrater, eller att hoppa över måltider med ursäkter som "jag är mätt" eller "jag har redan ätit". Personen kan vara upptagen av att leta recept, titta på matkonton och läsa innehållsförteckningar noggrant. Personen kan föredra att äta ensam och verka må dåligt när hen förväntas äta något utanför sin plan. Vissa kan neka att de känner ångest kopplat till mat, men det kan i själva verket handla om att de äter enligt väldigt strikta regler och att ångesten skulle stiga om de tvingades göra avsteg från sin kostplan. Förändrad fysisk aktivitet: Tränar mer än innan, verkar ha svårt att ha vilodagar, verkar stressad över att behöva missa aktivitet/träning och kan börja röra sig mer i vardagen. Fixering vid vikt och kropp: Ständiga tankar om bantning, vikt, kroppens utseende, storlek, form och figur. Personen kan också jämföra sig med andra exempelvis genom att fråga om andras vikt och klädstorlek. Fysiska symtom och humör: Trötthet, sömnsvårigheter, huvudvärk, torr hud, förändrad hårkvalitet, känsla av att vara svullen, förstoppning, frusenhet och viktförändring. Om personen kräks kan hen få munsår, svullen hals och sår på knogarna. Personen kan bli alltmer frånvarade, verka mer irriterad och nere.

Varför drabbas en person av ätstörning?

Ätstörningar är komplexa och det är en kombination av riskfaktorer som bidrar till att en person utvecklar en ätstörning (2, 16). Risken att drabbas är ett resultat av samspelet mellan biologiska (genetisk risk, kvinnligt kön), psykologiska (perfektionism, låg självkänsla, svårt att hantera känslor) och sociala (skönhetsideal, sociala medier-läs också mer här, osunda familjemönster kring mat och kropp, osunda träningsmiljöer där vikt/kroppsform är i fokus) riskfaktorer. Det är därför svårt att avgöra om en person har en ökad sårbarhet att drabbas eller inte. Den vanligaste utlösande faktorn är att dra ner på maten (bantning/diet). Eftersom det är svårt att veta vem som har en sårbarhet att drabbas, kan vi inte heller veta vem som riskerar att utveckla en ätstörning av kalorirestriktion (alltså att medvetet försöka begränsa hur mycket och vad man äter i syfte att sänka energiintaget).

Att ta med sig: Vanligaste utlösande faktorn = bantning/diet, men alla är olika sårbara och påverkas olika av en kalorirestriktion.

Hur kan du som aktiv bidra till ett hälsosamt träningsklimat?

Eftersom vi inte kan veta vem som har en sårbarhet att drabbas av en ätstörning eller om någon runt omkring oss redan kämpar med ätproblematik, är det viktigt att vi bidrar till ett hälsosamt träningsklimat vad gäller mat, ätande, kropp och vikt. Undvik att kommentera vad andra äter, om det ser mycket eller lite ut, vad maten innehåller eller att värdera den som ”nyttig”/”onyttig”. Undvik att prata negativt om din egen eller andras kroppsform, kroppsvikt och kroppssammansättning. Undvik att jämföra matintag och träningsmängd med varandra; ni är alla individer med olika behov. Försök att bidra till en kultur där mat ses som en helt central förutsättning för hållbar utveckling inom er idrott; ät dig mätt på det din kropp behöver och du gillar utan att värdera det. Om det är mycket prat om olika kostregler eller jämförelser vad gäller kropp/vikt/träningsmängd i din grupp/ditt lag ta upp det med tränaren. Det bästa är om ni sedan tillsammans med gruppen kan prata om detta; varför det är skadligt och vad det kan tänkas stå för. Kanske är det just så att de individer som pratar mycket om de här sakerna har ätproblematik som de behöver få hjälp med.

Betydelsen av att söka hjälp

Att söka hjälp för en ätstörning är viktigt. Tidiga insatser leder till kortare sjukdomsförlopp och mindre allvarlig problematik (17). Med rätt stöd och hjälp kan personen återfå en hälsosam relation till sin kropp, träning och mat samt minska känslor av skuld, ensamhet och isolering. Vissa känner sig kluvna kring att söka hjälp, men har du en ätstörning har du rätt till vård och det blir lättare att bli frisk om du tar emot hjälp! För vuxna rekommenderas ätstörningsinriktad kognitiv-beteendeterapeutisk behandling, och för barn och unga familjebaserad behandling för ätstörningar (18). Det finns nya lovande digitala behandlingsprogram för ätstörningar där evidensbaserad psykologi kombineras med digitala verktyg, och det finns också självhjälpsböcker för hetsätningsproblematik som har visat sig vara hjälpsamma (18). Vill du veta mer om behandling och se vad som finns tillgängligt i Västra Götaland läs här: Vägen till vård, bor du en annan del av landet hänvisar vi till: Ätstörningar - 1177. Det går också att söka vård privat och vissa försäkringar kan innefatta ersättning för behandling i privat regi. Det är viktigt att den privata vårdgivare du vänder dig till är registrerad som vårdgivare hos IVO, är legitimerad i sitt vårdyrke och har särskild kompetens och erfarenhet av att jobba med ätstörningar. Avslutningsvis är det viktigt att känna till att det går att bli helt frisk från en ätstörning!

Referenser

1. American Psychiatric Association. Diagnostic and statistical manual of mental disorders. 5th ed. Washington (DC): American Psychiatric Association; 2013.

2. Treasure J, Duarte TA, Schmidt U. Eating disorders. Lancet 2020 Mar 14;395(10227):899–911.

3. Hambleton A, Pepin G, Le A, Maloney D, National Eating Disorder Research Consortium; Touyz S, Maguire S. Psychiatric and medical comorbidities of eating disorders: Findings from a rapid review of the literature. J Eat Disord. 2022 Sep 5;10(1):132.

4. van Hoeken D, Hoek HW. Review of the burden of eating disorders: Mortality, disability, costs, quality of life, and family burden. Curr Opin Psychiatry. 2020 Nov;33(6):521–527.

5. Clinton D, Birgegård A. Stort mörkertal för ätstörningar – Fler behöver hjälp tidigt. Läkartidningen. 2017;114:EP13.

6. Meyer C, Taranis L, Goodwin H, Haycraft E. Compulsive exercise and eating disorders. Eur Eat Disord Rev. 2011 May-Jun;19(3):174–189.

7. Wells KR, Jeacocke NA, Appaneal R, Smith HD, Vlahovich N, Burke LM, et al. The Australian Institue of Sport (AIS) and National Eating Disorders Collaboration (NEDC) position statement on disordered eating in high performance sport. Br J Sports Med. 2020 Nov;54(21):1247–1258.

8. Bratland-Sanda S, Sundgot-Borgen J. Eating disorders in athletes: Overview of prevalence, risk factors and recommendations for prevention and treatment. Eur J Sport Sci. 2013;13(5):499–508.

9. Ulfvebrand S, Birgegård A, Norring C, Högdahl L, von Hausswolff-Juhlin Y. Psychiatric comorbidity in women and men with eating disorders results from a large clinical database. Psychiatry Res. 2015 Dec 15;230(2):294–299.

10. Axelsson KF, Woessner MN, Litsne H, Wheeler M, Flehr A, King AJ, et al. Eating disorders are associated with increased risk of fall injury and fracture in Swedish men and women. Osteoporos Int. 2022 Jun;33(6):1347–1355.

11. Mountjoy M, Ackerman KE, Bailey DM, Burke LM, Constantini N, Hackney AC, et al. 2023 International Olympic Committee’s (IOC) consensus statement on Relative Energy Deficiency in Sport (REDs). Br J Sports Med. 2023 Sep;57(17):1073–1097.

12. Rosa-Caldwell ME, Eddy KT, Rutkove SB, Breithaupt L. Anorexia nervosa and muscle health: A systematic review of out current understanding and future recommendations for study. Int J Eat Disord. 2023 Mar;56(3):483–500.

13. Tamiya H, Ouchi A, Chen R, Miyazawa S, Akimoto Y, Kaneda Y, et al. Neurocognitive impairments are more severe in the binge-eating/purging anorexia nervosa subtype than in the restricting subtype. Front Psychiatry. 2018 Apr 16;9:138.

14. Sundgot-Borgen J, Torstveit MK. Prevalence of eating disorders in elite athletes is higher than in the general population. Clin J Sport Med. 2004 Jan;14(1):25–32.

15. Edlund K, Forsberg N, Källberg H, Melin A. Assessment of eating disorder symptoms, compulsive exercise, body dissatisfaction and depression in Swedish national team gymnasts, with a one-year follow-up. Eating Weight Disord. 2024 Jul 12;29(1):46.

16. Clinton D, Isomaa R, red. Förstå och bemöta ätstörningar. Studentlitteratur; 2022.

17. Kalindjian N, Hirot F, Stona AC, Huas C, Godart N. Early detection of eating disorders: A scoping review. Eat Weight Disord. 2022 Feb;27(1):21–68.

18. Vasey M, Besag F, Bronowska Z, Cini E. The NICE guideline for the recognition and treatment of eating disorders. Cut Edge Psychiatry Pract. 2024 Dec;6(6):117–127.